Thor Rutgersson: Dikter och texter

Jag har inte varit mig själv på sistone. Jag får väl erkänna det.
Frågan är om jag någonsin varit det?

Jag har svårt för människors ögon. Människor ögon kräver för mycket av mig.
Borrar sig in, granskar varje vrå, bedömer min dans.
Har svårt ändå, för att hålla mig undan.
Tar plats, trots att platsen är minerad.
Jag har glömt alla stegen.
Och snubblar fram mellan explosion och explosion.
Kan inte riktigt fokusera.
Ögonen är inte riktigt med.
Varje rörelse blir suddig.
Jag blir åksjuk av att sitta still.

Måste hela tiden kisa. Vet inte vad eller hur.
För mycket ljus kanske.
För den jag verkligen är.
Kanske syns.
Jag är rädd på natten.
Innan jag domnar bort.
Inte för döden.
För livet. För livet.
Heh.
Jag vet inte vad ni tror.
Att jag är en pajas.
En clown.
Eller ett geni. En ledare som vet vart vi skall gå.
Men vart skall vi vandra? Varje steg gör ju ont.

Jag är bitter inuti.
Jag är inte hel.
Jag letar efter motivation, men den bor inte här.
Långt, långt, långt, långt, långt, långt, långt från mötesrum.
Från listor och politik.
På ett tåg. Ett sketet, vanligt, långsamt tåg. I ett annat land. Där solen skiner. Undangömt från turister. På väg till en liten by. För att köpa bröd och lantvin. Packa ned i korg. Och fixa picknick. Med kvinnan jag älskar.
Där vill jag vara.

Och på natten. Varm men ändå sval. Sitter vi i varsin solstol. Vid flodens strand. Lyssnar på vattnets tysta sång. Hon dricker te. Jag dricker kaffe. Vi behöver inte säga någonting.
Men kanske måste jag strida. Kampen bor inom mig.
Det är så mycket som är fel.
Jag vet det.
Men ligger det verkligen på mig?
Att styra upp.
Och gör jag det.
För min skull?
För din skull?
Eller för någon annan.
Livet är för kort.
Jag känner det nu.
Men är det för kort för att kämpa för den stora saken?
Eller för kort att ödsla på sig själv?

Jag har alltid varit dålig på kompromisser.
Det är därför det är så svårt.
Att finna balans.
Och jag blir rastlös. Så otroligt rastlös.
Längtar alltid bort.
Det är märkligt.
Och jag kan inte komma hem.
Hon talar till mig annorlunda nu.
Jag kan inte längre läsa av.
Vem jag är.
I hennes ögon.

Har hon glömt?
Har hon gett upp på mig?
Kan jag komma tillbaks?

Allting är upp och ner.
Det är så jävla märkligt att bli någon annan.
Det sker gradvis.
Sker över tid.
Och när man väl tittat sig i spegeln.
Är det redan försent.
Dorian Grays porträtt.
Fast på riktigt.

Spegeln går i tusen bitar.
Tusen små reflektioner av vem jag är.
Och ni plockar upp en bit var.
Men dom är för små för att visa hela bilden.
Kvar, i ramen, där spegeln satt.
Ser jag absolut ingenting.
Det är tomt.
Där jag brukade synas.

Jag röker 100 cigaretter
Sitter i fönstret och bevakar mörkret
Det svarta liksom växer
Jag tror det kallas höst

Barskåpet börjar sina
Jag är inte så bra på sprit
Men jag dricker ändå
Rom har en bedövande effekt

Disken står orörd
Som ett elakt monument
En illustration av mitt liv
Ingenting blir någonsin rent och klart

Sitter med mina planer och listor igen
Det känner du säkert igen
Men mina drömmar är fortfarande under konstruktion
Hela jag är ett jävla projekt

Allt är ett enda virrvarr
Precis som alltid
Jag funderar på livet
Men tankarna hinner aldrig vecklas ut

Det är facket och politiken igen
Jag hatar allt det där
Semestern är nästan slut
Men jag har kontoret i huvudet oavsett

Jag borde börja träna
Borde läsa mina dikter
Sjunga sånger
Spela teater

Men jag sitter med papper
Vänder och vrider på dokument
Skriver vackra tal
Varje tomt ord ger ett statsbidrag

Många människor tror på mig
Jag är inte en av dem
Jag letar bara sammanhang
Fyller min tid med vad som helst

Harry Nilsson sjunger för mig på stereon
Han är den enda jag litar på
Hans ord blir mer sanna för varje gång jag trycker på repeat
Men han har varit död sen 94 och jag är nog lika död själv

Bara ett tomt skal, ett minne av en diffus längtan
Någonting jag trodde på en gång
Det var nåt om kärleken och konsten
En massa luftslott och en ilska över en orättvis värld

Men jag är lika orättvis själv
Jag spelar samma spel
Mammon fångade mig för länge sedan
Jag köper mig lycklig varje dag

Nu är kaffet klart
Och jag har snus för flera dagar
Ljuger för mina vänner, hittar på svepskäl, förhinder
Det är bättre att sitta här, och vänta

Jag har väntat i hela mitt liv
En dag kommer allt att vara försent
Men jag vet inte vad jag väntar på
Om kvällarna känns allting så oförklarligt meningslöst

Jag ser inte ens på TV längre
Jag kan inte relatera till människorna där
Det är som om det talar ett annat språk
Jag gillar nog reklamen bäst

Den är enkel och direkt
Jag förstår budskapet utan tankeloop
Jag borde skaffa körkort
Skulle nog bli lycklig av en ny bil

Den där med den vackra låten
Release me, med Laura
Jag skulle gärna bli frisläppt
Köra på den där bergsvägen tills bensinen tar slut

Hitta en liten by, kanske Schweiz
Skaffa en stuga och en gitarr
Äta ur picknick-korg
Och varje dag skulle vara exakt likadan

Kanske skulle jag byta namn
Franz låter helt ok
Skaffa nån liten mustasch
Och byta cigarettrök mot alpluft

Men jag skulle nog sitta på samma sätt
Efter ett tag
Spana ut i mörkret och längta
Efter pommes frites och muesli med 90% socker

Jag är nästan alltid tvärtom
Det är min största talang
Det är därför jag har så få vänner
Eller så är det min avsky mot nya människor

Varje möte blir en ny konfrontation med mig själv
Vem skall jag vara idag
Det blir osedvanligt komplicerat
När man egentligen inte är någon alls


Det går inte att lita på mig
Jag sviker alltid mig själv
Jag anar nån slags inbyggd självförstörelsemanick
Antagligen är det rymdvarelser som experimenterat på mig

Alldeles säkert är det i alla fall någon som har jävligt kul
Åt våra förvirrade liv
Som vi springer runt
Och blåser upp nya orosmoln varje dag

Det är röken av mina 100 cigaretter
Och en miljon till
Det är det som är växthuseffekten
Och om jag röker riktigt flitigt kanske hela skiten äntligen tar slut

Det finns en slags tröst i världens undergång
Jag tror att det skulle kunna bli kul
Precis som på film
Och jag skulle offra mig själv på slutet, för USA

Mitt liv skulle äntligen få mening
Och rymdvarelserna skulle få igen
På något sätt skulle jag ju ändå klara mig
Och på slutet skulle jag få en hetronormsrelation och bilda kärnfamilj

Mina barn skall heta Zack och Daniella
Ringo Starrs son heter Zack
Och Daniella kittlar så gott på tungan
Och de skulle aldrig behöva vänta eller fundera

Zack skall bli författare
Precis som pappa försökte vara
Och Daniella skulle baka kakor
Det är sånt som kvinnor gör

Och sedan gifter de sig med varann
Jag kan inte tillåta någon uppblandning med annan släkt
Människor är så äckliga
Och man vet aldrig vart dom varit innan

Jag tror att demokrati är en trend
En temporär lösning
Jag skulle inte ha något emot att vara diktator
Jag skulle bygga ett jättestort colloseum

Avrätta alla jävla svin som någonsin tittat snett på mig
Jaha, skulle jag säga
Nu står du här och hur kul är det?
Det skulle du tänkt på i fyran när du inte delade med dig av din turkiska peppar

Jag tror jag kan sitta i timmar och hitta på olika avrättningar
Familjevänliga, barnförbjudna och sedan de riktigt jävla sjuka
Roligast är när kroppar slits itu
Jag tror att det kan låta rätt fräckt. RIIIIISSSCCCHH, liksom


Men jag orkar nog inte bli diktator i alla fall
Man måste ha så fula mössor
Och jag klär inte i kamouflagegrönt
Det skulle bara se löjligt ut

Dessutom är jag pacifist
Och gillar bara våld i TV-spel
Men det är ju dumt att stänga dörren helt
Ifall chansen skulle dyka upp, menar jag

Vad gör du annars då?
Vad väntar du på?
Jag tror jag är trött på mina egna tankar
Kanske är dina mer nyttiga

Om inte är det helt ok att ljuga
Jag har hört för många sanningar redan
Känn dig alltså fri att hitta på
Sätt ihop nåt vackert och oskyldigt, och alldeles meningslöst

Jag skall anstränga mig oerhört
Och vara tyst i flera minuter
Om du inte orkar tala räcker det med bara ljud
Du kan göra pruttljud om du vill

Vad som helst går bra
Så länge det överröstar alla tankar


En dag skall jag skriva ner alltihop
Som breven Strindberg skrev

Alla får en alldeles egen mening
Kanske på guldpapper
Det hade varit roligt om det gick att äta papperet efter man läst
Då skulle jag kunna säga ”tugga på det här”

Jag skall undersöka saken
Möjligtvis imorgon
Om jag går och lägger mig i tid
Men det är nog redan försent

Alternativet är förstås att diska
Det kanske hade varit en bra början på nåt
Och bara röka tre cigaretter
Sätta hänglås på baren

Tända några ljus mot mörkret
Laga något med bönor
Du kan komma hit om du vill
Vi behöver inte prata alls

Det räcker att du är här
Du kan ha mjukisbyxor om du vill (det har man för sällan)
Och jag tittar mycket hellre in i dina ögon
Än på det växande mörkret

Skall vi säga så?
Det behöver inte betyda någonting alls
Men om du är som jag kanske det hade varit skönt
Att komma bort från tankarna en stund

Jag har tappat min kristallkrona en gång för mycket
Men det var golvet som gick i kras

Alla golv, i alla hus, och jag faller handlöst mot marken.

Men jag slår aldrig emot. Även fast jag vill. Jag bara fortsätter falla. Skrika. Ramla.

Bergochdalbanekänslan i magen känns evig. Jag vill kliva av. Men säkerhetsanordningen vägrar släppa. Den bara trycker hårdare och hårdare mot mitt kön.

Jävla bisarrt, egentligen. Jag sitter i ett litet vandrarhemsrum i Malmö och skriver på jobbets laptop. Just nu vet jag inte om jag kommer klara att fortsätta. Jag har tappat kristallkronan. Jag tappade den rakt in i magen och när jag tände ljuset gick det en propp i mig. Kortslutning och de elektriska ålarna spred sig ut i armarna, ner mot fötterna, genom varje ben. De sög ut all fukt ur min hals, och simmade upp i mitt huvud. Där är de nu, och äter hjärnceller. Pissar på drömmar. Ejakulerar och multiplicerar och avlar sig.

Det är som tiotusen trasiga knivar längst inne i själen. Så känns det. Som trubbiga, trasiga, infekterade knivar som skvalpar runt i själen och skär små hål i allting jag tror på, allting jag önskar, allting jag någonsin vill eller velat ha.
Jag förstår inte vad som händer. Försöker andas. Försöker tänka. Långsamt. Jag försöker skaka av mig knivarna. Eller använda dem för att sprätta upp huvudet och slita ut de elektriska ålarna. En efter en. Skära upp dem och servera som Sushi. Jag trycker febrilt mot bergochdalbanans säkerhetsspänne. Ingenting händer. Jag klarar inte det här.
Kroppen blir matt. Som ett bananskal utan banan. Det är bara utsidan som syns. Men alla fula prickar finns inuti, och ingenting är rättvisemärkt.

Jag pratar med mig själv. Försöker resonera mig fram till någon slags plan. Ber mig själv sätta mig ner och vila. Sluta jaga. Sluta hoppa efter stjärnorna. Det är inte ditt jobb att fånga dem, säger jag till mig själv. Det är Fåglesang, eller vad heter han? Han som försakade sin fru för att åka med på amerikanarnas skolresa, för en sammanlagd kostnad av hus och tak till alla hemlösa. Låt Fuglesang plocka stjärnor.

”Det är ingen björn”, säger jag också, efter 650 kronor i terapi. Men visst fan var det.

Jag har tappat kristallkronan en gång för mycket, och ljudet fick alla grannarna, och alla grannarnas grannar att komma på te och kaffe. De frågar mig frågor. Hur jag mår, vad jag gör nuförtiden, vad jag vill bli när jag blir stor. De slutar aldrig. Vägrar gå. Frågorna bara fortsätter. Jag har inga svar. Inte längre. Jag vill bara bort, säger jag. Här, ta mina nycklar. Använd min lägenhet till ert jävla knullkalas. Ni kan lägga ut plast och bara spola av sen, när ni våldtagit alla tankar och drömmar och tvingat in dem i blanketter och ansökningar.

De tittar på mig, förstås. De förstår inte vad jag pratar om. Vad jag syftar på. De står där, med öppna munnar. Som behållare vars innehåll successivt och genom åren spätts ut med vatten. Och lera. De är lika gråa som betongen de lever i. Och sorgen är inte längre svart. Sorgen är gråa människor, i gråa hus, under en grå himmel, i ett grått land, under blå och röda fanor.
I hemlighet vill jag ändå vara som dem. En del av mig i alla fall. Jag vill fokusera på att hinna hem till Let’s Dance och jag vill stå och fundera på vilken av OWL:s dippsåser som passar bäst till grillchips. Jag vet att det inte är så enkelt, att grannarna även funderar på andra saker, att de också gråter på nätterna – det hörs i ventilerna – att de också bränner sig på heta ugnar. Men i mitt cyniska förakt förvandlas de ändå till grillchips.

Jag har tappat kristallkronan i golvet. Jag var på väg till köket för att laga mat åt tredje världen, när det hände. Kungen satt beredd att hålla tal och Reinfeldt hade samlat Näringslivet. I hemlighet hade jag planterat en bomb, under deras säten. Men det blev något fel. Jag snubblade och svalde bomben och den detonerade i mitt balanssinne. Nu brinner det därinne, men det finns inget vatten att släcka med. Ålarna har sugit i sig all näring.

Knivarna och bergochdalbanan.
Ett vandrarhemsrum i Malmö. Jag har en vecka på mig att komma på hur jag skall kunna ordna upp mitt liv. Det känns som en svår uppgift. Det är framförallt två saker jag inte kan komma på. Hur skall jag få tankarna att sluta resa fritt på min hjärnas spårvagnar och hur skall jag få virvelvinden i magen att förvandlas till kroppsgas, så att jag kan fisa ut den och göra plats för ny näring och vitaminer och mineraler.
Jag vet vad jag måste göra, men jag vet inte riktigt hur man gör. Och hur man tar sig loss från bergochdalbanan. Hur man drar ålarna ut, genom öronen. Hur man förvandlar knivarna till pennor, så att själen äntligen kan få skriva vidare på sin förlorade frihetssymfoni.
Jag har tappat kristallkronan i golvet. Men det var inte kristallkronan som sprack. Det var jag.

Vill du hjälpa mig, att leta efter alla bitarna?

Skall det alltid vara såhär
En tom skärm, en blinkande markör
Man tror, jag tror, trodde...
Att jag byggt upp någonting
Kommit lite längre
Än mig själv

Men allting kan ”deletas” på en sekund
En tom skärm, en blinkande markör
Är det jag som skriver den här historien
Eller någon annan
Det behövs mer än en rättstavningskontroll
Det behövs en hel jävla omstart

Det är svårt att tala om känslor
En tom skärm, en blinkande markör
Jag är hemma och sjukskriven
Skall flytta till ett andrahandskontrakt
Allting gick lika fort som det gjorde då
Fast tvärtom

Det är svårt att formulera en tanke
En tom skärm, en blinkande markör
Men jag vill pointera, och det tämligen bestämt;
jag är inte färdig än
Jag vässar mina vapen här, i hemlighet
Äter mig tjock igen
Dricker folköl

Någonstans växer en ny längtan
En tom skärm, en blinkande markör
Men orden kommer, sakta, smygande tyst
Inte färdig än
Jag är för Guds skull inte färdig än
Jag är trasig och blöder och ligger ner
Men jag andas -- jag andas

Fyller mina lungor, för att hitta kraft att forma ett skrik
En tom skärm, en blinkande markör
Men jag har tangentbordet i knät
Jag skall bara sörja litegrann
Linda in mig i det
Inte första gången
Antagligen inte heller sista

Jag har sett mer än du tror
En tom skärm, en blinkade markör
Men historierna finns inuti
De vänder och vrider på varje organ
Jag måste släppa ut dem, väntar på att släppa ut dem
Jag är bäst
Inte på allt, men på mycket
En tom skärm betyder att jag kan skriva vad jag vill
Jag har gjort det förut
Och jag skall göra det igen
Det är jag som skall skriva
Jag som skall skriva

Det skall alltid vara såhär
En tom skärm, en blinkande markör
Åt helvete med alla som tror något annat
Jag skriver vad jag vill, när jag vill
Det blir bra
Det blir bra
Jag är bäst

Se, det blev en dikt som jag sparar och börjar om på nytt
En tom skärm, en blinkande markör
Det är inte bra, men bättre
Fyller det vita, tomma -- med ord i Arial eller Helvetica
Och så länge jag kan skriva, tala, skrika
Så länge jag kan andas
Så är det inte klart

Jag älskar min Mac
En tom skärm, en blinkande markör
Nu skriver jag i AppleWorks, helt befriat från autoformat
Men det spelar egentligen ingen roll
Det kanske ser ut som om jag skriver ett brev
Eller upprättar en jävla punktlista
Men det är fel

Jag författar ett manifest
En tom skärm, en blinkande markör
Ord för ord
Skall jag skriva mig ur krisen
Skall jag formulera ett svar
På egna frågor
Och du skall hålla käften
Du får skriva din egen roman, med Windows fucking Vista och Bill Gates

Det är inte över än
En tom skärm, en blinkade markör
Inte länge till
Och sen börjar jag om
Från där jag är
Ord för ord
Ända tills jag dör

Det skall alltid vara såhär
En tom skärm, en blinkande markör

Tänk att vi skall göra det så många gånger igen:

Höras imorgon
Träffas på nytt
Säga ”nu är våren på väg”
Äta Pommes
Heja
Skratta
Gråta
Säga ”det visste jag inte”
Säga ”Hej, jag heter…”
Känna sig;
Dum
Bortkommen
Van
Dricka äcklig läsk
Säga ”Jag älskar dig”
Ta farväl
Inte orka
Känna sig;
Ung
Gammal
Sova på rygg
Bli förkyld
Bli frisk
Gå fast man borde
Stanna
Släppa;
gas
loss
Släppa tag
Ta sig vatten över huvudet
Ta det lugnt
Bli full
För full
Lite full
Ljuga
Bli förkyld
Bli frisk
Hata
Älska
Få ont;
I magen
I huvudet
I själen
Resa
Komma hem
Ha sex;
Ensam
Med
Någon
Börja om
Lägga ner
Lägga av
Bajsa
Åka buss,
Klockan två
Plugga
Jobba
Läsa;
Tidningen
Kärleksbrev,
Från en annan
Drömma
Glömma
Önska
Känna sig vilse
Säga ”hur är det?”
Säga ”tack, det är väl bra”
Mena det
Skämta
Surfa på Internet
Vänta på ett mail,
Som aldrig kommer
Glida isär
Mötas av en slump
Plocka hallon
Säga ”vilket härligt väder”
Åka bil,
På sommaren
Lyssna på musik
Få gåshud
Bli nostalgisk
Minnas
Planera
Misslyckas
Lyckas
Få beröm
Få kritik
Säga ”du förstår vad jag menar”

Och tänk att vi kommer låtsas att allt är nytt. När det kommer igen. Som aldrig förr.